På grund av byggarbete har jag blivit tvungen att gå en annan väg till och från jobbet de senaste veckorna.

I början valde jag den väg som påbjöds av de orangea vägskyltarna, men häromdagen upptäckte jag att det blev närmare att gå genom den stora kyrkogården. Och det visade sig vara en mycket trevligare väg.

Det är härligt att promenera i grönskan i det varma vårvädret. Det ger mig möjlighet att insupa naturen med syn, hörsel och luktsinne. Men det är också något extra just med griftegården: det vilar ett lugn och en tidlöshet över platsen. Gravstenarna berättar historier om människor och platser från en svunnen tid. Många av dessa människor levde större delen av sina liv på 1800-talet, i en helt annan värld än den vi lever i i dag. Jag undrar hur deras liv såg ut.

Det är mer regel än undantag att de bortgångna beskrivs med sina yrkestitlar: jag läser om folkskollärare, ingenjörer, direktörer, fanjunkare, grosshandlare, fabrikörer, apotekare, godsägare, lantbrukare, boktryckare. En och annan greve, jubeldoktor, kapten, överstelöjtnant och Kinamissionär pockar på min uppmärksamhet. En människas yrke har alltid påverkat hennes identitet och levnadsvillkor, och antagligen spelade yrket en ännu större roll under tidigare sekel. En människas yrke är lite som den roll hon spelar i den pjäs som kallas samhället.

Utöver titlar kan jag läsa om familjeförhållanden och ana livsöden. Många är begravda med familj i allmänhet och maka eller make i synnerhet. Hur såg vardagen ut för bokhandlare Erik och hans maka Jenny under det tidiga nittonhundratalet?

Somliga stenar vittnar om tragedier. Ett barn fick bara leva i tre dagar. Och häromdagen upptäckte jag en grav prydd med hjärtformade stenar: ”Älskade far” och ”Älskade make”. Han blev bara medelålders, och det hände för inte länge sedan. Då grät jag en bit på vägen.

Jag slås också av hur många av gravarna som är regelrätta monument, riktiga konstverk. Stora skulpturer av änglar. Det känns ståtligt, och jag upplever det inte som ”cold and monumental”.