Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Känslan

Känslan av att sakta förtäras av ensamhet medan klasskamraterna obekymrat går förbi tillsammans.

(Ingen ser den som sticker ut.)

Känslan av att vilja alla väl och samtidigt blir ett fokus för deras rädsla och hat.

(Ingen tror på den som är övertydlig.)

Känslan av att träffa läkare som unisont säger ”det är dig det är fel på, det finns ingen plats för dig i vår värld”.

(Ingen har mod att ifrågasätta de etablerade sanningarna.)

Känslan av total maktlöshet.

(Läkare och svenska staten kan inte ha fel.)

Utvecklingen i Sverige

Jag har de senaste åren blivit allt mer orolig över utvecklingen i Sverige. För tio år sedan var jag väldigt stolt över att vara svensk, och även om jag ofta hörde folk klaga på både det ena och det andra i samhället, så tyckte jag bara att det var obefogade farhågor.

Men det senaste året har jag känt både genuin rädsla och sorg över vart Sverige är på väg. Det svenska samhället har blivit intolerant, hårt och oförlåtande. I vår iver att få bort allt som är fel och orätt, har vi börjat ta genvägar, och utan att någon reagerat, har de utsatta blivit de nya översittarna.

Beslut fattas i dag baserat på förenklade föreställningar av verkligheten, allt är antingen svart eller vitt. Ingrodda normer, som folk är livrädda att bryta mot, får företräde framför vetenskaplig och saklig argumentation.

Linköpings universitet

Ett exempel är Linköpings universitets behandling av mig. De träffade en människa i djup kris och med läkardiagnosticerad funktionsnedsättning, som aldrig velat någon något illa, och som med objektiva mått mätt hanterat de otaliga kriserna på ett förvånansvärt bra sätt. De bemötte honom med kyla, förakt, och gjorde allt de kunde för att straffa honom, för hans avskyvärda handling att be sina klasskamrater om en kram. Jag stödjer till 100 % kvinnornas kamp mot orättvisa och utsatthet, men det är inte okej att i den kampens namn begå vilka vidrigheter som helst. Jag tror att universitetet agerade som de gjorde för att de var rädda för de reaktioner som skulle komma av ett alternativt beslut. Att straffa den mest isolerade och ensamma är nämligen ett för egen del förhållandevis riskfritt agerande.

#me too

Jag stödjer också till 100 % #me too-kampanjens mål att få ett stopp på alla avskyvärda övertramp som män begått och begår mot kvinnor. Men det förekommer också, i kampanjens namn, att oskylda personer hängs ut och får sina liv förstörda. Rättssäkerheten har blåst bort av de sociala mediernas vindar och människans inneboende drift att känna gemenskap genom att tillsammans peka ut dem som är ”onda”.

SVT har låtit pro-#me too-artiklar ligga överst på sin webbplats i många dagar, men den kritik som har framförts mot kampanjen, hur välformulerad den än varit, har bara högst tillfälligt tillåtits besöka startsidan.

Visst har de flesta som pekats ut gjort sig skyldiga till oförsvarbara handlingar. Men även om detta hade gällt samtliga utpekade individer, hade jag haft en liten invändning mot kampanjen: det verkar som om kampanjens mål inte enbart är att få till en positiv förändring i samhället, utan ett lika stort mål verkar vara att utsätta de utpekade för lidande. Skampålen har kommit tillbaka från medeltiden. Hämnd och straff leder dock aldrig till något positivt. Det må låta fånigt, men vilket brott en människa än begått, så har hon samma värde. Straff, i synnerhet grymma sådana, är sällan konstruktiva.

Vore det verkligen så fullständigt otänkbart att godta Timells ursäkt och låta honom arbeta vidare som programledare? Finns det någon nu levande människa som kan se hans utsatthet? Mår verkligen hans offer så mycket bättre av att han straffas att det är värt det? Var finns förmågan att förlåta, att vara storsint, att själv vara bättre än de som gjort en illa? Eller: var finns den vetenskapliga synen på vad som i praktiken leder till gott?

Om jag drev #me too-kampanjen, skulle mitt mantra vara ”nolltolerans mot elakheter”. Men i kampanjens namn drivs andra elakheter (även om det är mot personer av ett annat kön).

Politiskt inkorrekta fritidsaktiviteter

I veckan kunde man läsa om en SVT-medarbetare som hamnat i blåsväder efter att ”ha medverkat i olika filmer med sexuellt innehåll”. Medarbetaren var under utredning och tillfälligt avstängd från sin tjänst. SVT:s presschef menade att det, utifrån den information hon hade vid tillfället, skulle vara ”problematiskt för medarbetaren att vara kvar i sin publika roll”.

Här borde ett antal varningsklockor ringa. Att medverka i en pornografisk film är inte olagligt. Det behöver heller inte vara något etiskt problem. Däremot kanske somliga anser det vara osmakligt (som t.ex. många i Ryssland tycks mena att det är osmakligt med homosexualitet). Hur kan det då vara möjligt för en SVT-medarbetare att bli utredd och avstängd för att ha gjort det på sin fritid? (Och vad är nästa steg i den här utvecklingen?)

Politiskt inkorrekta formuleringar

Säg att en lite äldre läroboksförfattare, som är uppvuxen i en helt annan tidsanda, skapar en matematikuppgift som handlar om risken att en promiskuös hiv-infekterad man med många kvinnliga sexpartners smittar någon av dem. Jag håller med om att uppgiften med dagens politiska klimat låter väldigt fel, men är det, som SVT skriver (inte ett citat, utan SVT-skribentens egen värdering), ”grovt sexistisk[t]”1? Framställer uppgiften inte minst mannen som oansvarig? Handlar den inte mer om infektionsrisk än om kvinnoförakt?

Är det naturligt att studenter blir ”chockade” över uppgiften, och kräver att boken tas bort redan under pågående kurs? Behöver ”nyheten” ligga som huvudnyhet i riksmedia? Behöver ansvarig minister göra ett offentligt uttalande i SVT och kräva en skärpning hos lärarna? Om ett terrordåd hade skett i Pakistan hade det blivit en notis längst nere på sidan. Ingen hade blivit chockad där.

Proportionerna här bekymrar mig. Jag anar att vi är på väg i en farlig riktning. Det känns som om – ärligt talat – förhållandevis små misstag i dag kan få enorma proportioner, via mindre behagliga psykologiska och sociala mekanismer.

Återigen – jag håller helt med om att alla elakheter och allt brist på respekt mot kvinnor och andra grupper är oförsvarbart. Men hanteringen av dessa samhällsproblem känns oroväckande. Och ur mitt eget alldeles personliga perspektiv kan jag tycka att det är märkligt att den här läroboksformuleringen, som antagligen orsakat förhållandevis få större trauman hos studenter, får oändligt mycket mer uppmärksamhet än det faktum att personer som jag ständigt missförstås och i förlängningen diskrimineras i samhället (utan att någon vill lyssna på oss).

Sexköp

I media framställs sexköp som en stor synd. De som köper sex är alltid starka män som för lite extra avkoppling själsligt frihetsberövar en utsatt kvinna. Sexköp är i dag olagligt i Sverige, och regeringen vill dessutom göra det olagligt för svenska medborgare att köpa sex utomlands.

Jag håller helt och hållet med om att många kvinnor som säljer sex i Sverige är mycket utsatta, och att det är ett problem. Samhället måste hjälpa dessa, och det är inte alls okej att män utnyttjar dessa kvinnor. Inte på något sätt.

Men en del mynt har två sidor.

Det finns män och kvinnor som är trettio, fyrtio, femtio år som, t.ex. på grund av neuropsykiatriska avvikelser, aldrig lyckats skaffa sig vänner, och ännu mindre någon fysisk närhet. Det är fullt tänkbart att det finns sådana människor som är världens snällaste, men som under sina liv lidit något enormt av utanförskap, ensamhet och fördomar. Tyvärr är nästan allt i samhället anpassat till personer som fungerar ”neurotypiskt”, och kunskapen om ”de annorlunda” är extremt dålig, så dessa människor är också väldigt utsatta.

Om en sådan person, som kanske är på en tioårings nivå när det gäller S3 (”saker som sex”), efter flera årtionden av traumatiserande utanförskap och längtan efter bekräftelse, skulle köpa någon form av fysisk närhet (kramar, pussar, handhållning, sex) av en person som är trygg i sig själv och som inte tycker att det är en så stor sak med sex längre, och som själv valt sin sysselsättning och trivs med den, är det då ett så hemskt brott?

Om jag inte minns fel så föreslog Amnesty International häromåret att sexköp borde vara lagligt, eftersom det då blir mycket lättare att reglera industrin, och göra det tryggare för de som säljer sexuella tjänster. Jag tror faktiskt att det ligger något i det. I själva verket är jag nästan övertygad om att antalet kvinnor som lider av prostitutionens svarta sida skulle minska dramatiskt om sexköp överallt var lagligt men strängt reglerat och kontrollerat på ett vetenskapligt och humanistiskt sätt.

Sexköp borde vara tillåtet:

Slutsatsen är dels att de som anser att sexköp skall vara olagligt saknar empati för människor som lever i kroniskt utanförskap var gäller fysisk närhet, dels att samma personer inte i praktiken vill hjälpa de som lider av prostitutionens baksida. (Däremot vill de säkerligen hjälpa sig själva, eftersom deras uttalanden väcker behag hos den kanske inte alltid helt toleranta allmänheten, vilket gör att de får sitta kvar längre som politiker.)

Fallet Johaug

Fallet Therese Johaug har jag också betraktat med en viss sorg. Det är förvisso inte ett svenskt fall, men ändå ett fall på samma tema. Här verkar det röra sig om en människa som utan avsikt fått i sig en mindre mängd i sportsammanhang otillåtna substanser och straffats mycket hårt för det. Det verkar som om hon varit helt förtvivlad och förstörd. Ändå väljer man att fortsätta straffa henne. Tycker jag verkligen att man borde göra ett regelundantag för henne bara för att hon är jätteledsen? Ja, det är precis det jag tycker! Var finns empatin? Vad hände med den gyllene regeln? Vad vore så hemskt med att göra världens ledsnaste människa till världens lyckligaste människa, och skicka en signal av godhet till omvärlden?

Jag är bekymrad, och jag tror att människor som nästa århundrade tittar tillbaka på tjugohundratalet kommer att stå på min sida, precis som de politiskt korrekta i dag beklagar sig över hur man såg på dödsstraff och HBTQ-personer för hundra år sedan.


1 Det här är lite ironiskt, för jag vill minnas att SVT har antytt att ryska statliga nyheter inte är objektiva, utan politiskt färgade, och här gör SVT samma sak när de själva skriver att matematikuppgiften är ”grovt sexistisk”.

LiU-reklam

Linköpings universitet gör reklam i hela Linköping, och varje gång jag ser deras reklamaffischer känns det som om jag möter dem som förgrep sig på mig och gav mig men för livet. Jag skickade just följande brev till LiU:s rektor professor Helen Dannetun:

Jag ser att ni gör reklam i hela Linköping för er ”TP”.

Varje gång jag ser era skyltar känns det som om jag möter dem som förgrep sig på mig och gav mig men för livet.

Att bemöta en människa i långvarig djup kris och funktionsnedsättning, som aldrig fått en ärlig chans i samhället, med iskall kyla, fördomar, förakt och lögner, och sedan lämna honom vind för våg utan någon hjälp är ett övergrepp. I synnerhet om han aldrig velat någon något illa.

Det hade inte kostat er något extra att bemöta mig med värme och empati. Eller åtminstone försöka förstå. Nej, det gjorde ni inte.

Det vore fysiskt möjligt för er att bryta er tystnad och säga ”förlåt, vi gjorde fel”. Men i praktiken antar jag att läkare och svenska myndigheter inte kan göra fel. Hade jag tagit livet av mig, som jag höll på att göra efter mötet med Stergios och Ann-Charlott, hade ni antagligen ändå tyckt att ni gjort helt rätt.

Jag besitter ett enda vapen, och det är språket. Och jag kommer inte att vara tyst.

Jag kommer inte att vara tyst förrän vi lever i ett samhälle där människor bryr sig om varandra och hjälper de som är utsatta.

I praktiken är det dock nästan ingen som lyssnar på mig, och det är nog LiU medvetna om. Annars hade de nog inte vågat göra som de gjorde.

Läkarprogrammets ryggsäck

Det värsta med att bo i Linköping är att jag varje vecka ser studenter som bär på läkarprogrammets ryggsäck.

Logotypen på den väskan symboliserar för mig läkarprogrammets iskalla förakt mot de som bryter mot normen (på grund av de gener de inte fått välja själva).

Linköpings variant av eskulapstaven står för intolerans och de populäras övergrepp på de svaga som ingen lyssnar på, som ingen skulle tro på, som bara kan förlora.

För mig kunde de lika gärna ha ett hakkors på ryggsäcken.

Tankar

Utanförskap och innanförskap.

Den som aldrig blev förstådd.

Den som ingen lyssnade på.

Den som förblev osynlig.

En djupt rotad otrygghet.

Ett människovärde som är relativt.

Det ofrånkomliga mindervärdesskapet.


En intakt epitelbarriär på ett slitet ansikte.

De mimiska musklerna försöker förmedla en inlevelse.

En strävan efter att kommunicera det okommunicerbara.

Meningslösheten i att försöka (för tusende gången).

Att tala när ingen vill ta sig tid till att lyssna.

Att skriva när ingen vill förstå.

Tankar som inte kan förenas.

Ett liv med kronisk smärta.

Inga utsikter eller insikter.


Läkare som iskallt dränerar de mest utsatta på deras sista hopp.

Varje nytt rop på hjälp besvaras med ett nytt och hårdare straff.

Deras villkorslösa stelhet med rätt att mörda.

Läkare som sprider rädsla och fördomar.

Svenskar för osäkra för att vara goda.

En snara som aldrig lättar sitt grepp.

En hopplöshet som inte kan avta.

En maktlöshet som fördärvar.

De som ser men inte agerar.

Läkarnas orubbliga enfald.

Normernas okränkbarhet.

Systemets diktatur.

Escitalopram.

Alla mot en.

Att se.

Att agera.

Tid som tar slut.

Ett liv som går till spillo.

En gåva som inte tas tillvara.

En smekning på armen en bit bort.

En tröst åt den som redan är innanför.


Tryggheten hos den silverfärgade elmätaren.

Saknaden efter.

Sökandet efter.

Fanns hon?

En känsla av tacksamhet.

Utsekter och insekter.

Önskelista

Om precis en månad fyller jag 30 år. Då får man presenter, men det jag mest av allt önskar mig kommer jag inte att få:

I stället får jag önska mig den styrka som kommer att krävas för att fortsätta strida i några årtionden till.

Uppdatering (2017-11-27 21:43:40): Men var hittar man styrka, när det känns som om hela svenska staten och nästan hela svenska folket hellre låter mig dö än visar mig någon empati? För läkarna och universitetet är det viktigaste att markera att integriteten hos ”de lyckliga” är okränkbar. Detta helt oberoende av konsekvenserna för ”de sjuka”. Om svenska läkare får välja mellan (1) att låta en sjuk människa lida helvetets alla kval under oändligt lång tid och (2) att skona individen samtidigt som en grupp förbipasserande måste göra ett mindre oväntat ingrepp (kanske t.o.m. – Gud förlåte – ge den sjuka en kram eller stanna en stund hos henne), så väljer de utan mista tvekan det första. Något annat är helt, 100 %, otänkbart. Faktiskt, inte ens om tusen människor skulle tvingas lida helvetets alla kval under oändligt lång tid om inte de förbipasserande agerade, skulle de överväga något annat. Integriteten är det enda som betyder något. (Fast det är klart, om de var de själva som var ”sjuka”, eller någon av deras anhöra, då skulle det låta helt annorlunda.)

Så var hittar man styrka? Jag önskar jag trodde på Gud. I tron på Honom skulle jag kunna hitta den styrka som krävs för att fortsätta leva i Sverige. Men det går inte: jag är naturvetare i själ och hjärta, och har den vetenskapliga metoden hårdkodad i min cortex cerebri.

Jag förstår det inte: mina f.d. klasskamrater på läkarprogrammet får själva välja sina vänner, sina partners, sitt yrke. De allra flesta av dem har förmodligen haft någorlunda trygga och lyckliga barndomar. Jag var ett olyckligt barn sedan jag började förskolan, jag passade aldrig in. Jag kände konstant stress och otrygghet. Jag har aldrig fått välja mina vänner (har velat ha många, har nästan aldrig haft någon), jag får inte välja hur jag vill leva, och jag kommer aldrig att få bilda familj. Men jag kunde ha fått välja mitt yrke själv. Trots allt var jag bland de absolut bästa på programmet i både medicinsk vetenskap och patientbemötande. Men de ville absolut ta också det ifrån mig, inte tillfälligt, utan för all framtid. Läkarna jag träffade som patient under min kris gjorde inget annat än att ösa fördomar över mig, och förklara hur ”uppenbart” det var att jag var olämplig som läkare, ibland efter att ha känt mig i hela två minuter (under djup kris).

Olika människor har olika lätt att hantera ”övergrepp” av den här typen. Själv har jag extremt svårt med det, och varje dag är en kamp. Som tur är fick jag ett bra jobb som programmerare (tack vare en servitör på restaurangen), med underbara chefer och arbetskamrater, som håller mig sysselsatt på dagarna, men på fritiden kommer alla otäcka tankar.

Jag undrar bara: varför?

Skogen

En samling varelser befann sig i en skog utan slut. De visste inte var de kom ifrån eller hur de kommit dit. Inte heller kunde de uttala sig om framtiden. Det enda de med rimlig säkerhet kunde säga var att de nu var strandsatta tillsammans på denna plats. De hade bara varandra, och de ställde sig frågan ”är vi inte lyckliga tillsammans?”.

Dessa varelser är vi.

Tiggaren

Genom sin blotta närvaro på gatan antyder tiggaren att det finns ett alternativ till det förbipasserande kompisgängets nonchalans. Han förgriper sig därmed på självklarheten i deras inlärda sätt att se på tillvaron. Denna kränkning av deras integritet kan samhället inte tolerera.

Ingen saknar tiggaren när han dör.

Nya texter

Jag har i dag uppdaterat webbplatsens startsida och biografi med nya texter. De nya texterna finns än så länge bara tillgängliga på svenska, men jag kommer inom kort att översätta dem till engelska.

Gud

Ibland vill man be till Gud, även om man inte tror på Honom.

”Värna om individen”

Jag såg följande citat på Linköpings universitets webbplats:

Hållbar utveckling har att göra med många saker, till exempel att värna om individen och att alltid ha ett bra arbetsklimat för medarbetare och studenter för ögonen.

Citatet kommer från rektor professor Helen Dannetun, samma person som skrev under universitetets behandling av mig som höll på att kosta mig livet.

När universitetet fick reda på att en av deras studenter drabbats av djup kris med depression och ångest och ropat på hjälp till sina klasskamrater, valde rektorn att helt bortse från den sjuke studentens behov och i stället göra allt för att bli av med honom, oavsett hur det skulle drabba honom. Bemötandet var helt utan empati, trots studentens läkardiagnosticerade funktionsnedsättning, som aldrig bemötts korrekt av samhället.

Den människosyn som Linköpings universitet har skrämmer mig. De sätter inpräntade sociala normer och etablerade regelverk före den enskilde individens hälsa. Åtminstone gäller det för individer med vissa (oönskade) genotyper.

Citatet ovan är så typiskt för Sverige i dag: allt skall låta så fint, men majoriteten av alla svenskar saknar civilkurage och sätter alltid sig själva före främlingars välmående, med råge, trots att många aldrig skulle erkänna det. De flesta svenskar i medelklassen och uppåt är fantastiska människor så länge de inte träffar på någon som de skulle kunna hjälpa, för då spricker fasaden.

(I det aktuella fallet är jag dock övertygad om att det till stor del rör sig om ren okunskap: läkarna och rektorn kan allt om utsatta kvinnor och HBTQ-personer (vilket är bra), men har aldrig ens hört talas om att det finns personer som jag. Osäkerheten och rädslan gör att de fattar fel beslut och bemöter mig på fel sätt.)

Hjälper för stunden

En del lösningar hjälper bara för stunden. Men ett liv är en ändlig följd av stunder, så om lösningen bara inte orsakar skada i längden, så är den ändå mycket välkommen.

Förtvivlad

Jag fick just ett väldigt otrevligt brev från en av mina gamla ”klasskamrater”, som i princip tycker att jag förtjänar det lidande jag utsatts för. Just nu är jag helt förtvivlad. Jag som var på väg att bygga upp mitt liv igen. Nu vet jag inte vad som kommer att hända. Han kommer att bli en bra läkare...

Uppdatering (2017-08-01 17:29:47): Jag fick återigen åka polisbil till sjukhuset, men kom hem under natten.

Jag vet inte varifrån mina gamla klasskamrater fått allt deras förakt gentemot mig, men nästan säkert handlar det till stor del om rädsla för människor som inte lever upp till ”normen” och en mycket stor okunskap om mental ohälsa. Den aktuella läkarstudenten verkar uppenbarligen tro att djup depression är något man själv väljer om man vill drabbas av eller inte, vilket är vidrigt.

Det finns nog en del grupptryck med i bilden, också: de i klassen som kanske ser att något inte är rätt vågar inte uttrycka det i rädsla för att hamna utanför klassens gemenskap.

En annan uppfattning som är mycket djupt rotad i den svenska kulturen är att man skall klara sig själv: om en person mår dåligt så har de som ser detta ingen som helst moralisk skyldighet att ingripa, eftersom det inte är ”deras fel” att personen mår dåligt. Tvärtom är personen som mår dåligt en dålig människa ifall denne ifrågasätter omgivningens passivitet. Det här är så främmande för mig att jag blir chockad varje gång jag stöter på fenomenet. För mig är det absolut självklart att det är mitt ansvar att göra något ifall jag ser att någon i min omgivning inte mår bra, även om det är en person jag inte känner.

Läkaryrket är lite av ett elityrke, och läkare tillhör de övre lagren i samhället, och har dessutom gått en lång utbildning i likriktning. Kanske är det inte konstigt att läkare är lite mer fördomsfulla och lite mindre genuint empatiska än andra människor.

Jag har ställt in min dator på att inte hämta e-post som kommer från Linköpings universitet och har stängt av gästbokstjänsten på min webbplats för att slippa få fler ”hatbrev” från mina gamla ”klasskamrater”.

Brev till LiU:s rektor

Jag skickade följande brev till professor Helen Dannetun, rektor vid Linköpings universitet (bakgrund: 445 och 409):

Hej Helen!

Du har begärt att jag skall undersökas av läkare, i hopp om att denne skall bekräfta ”diagnosen” att jag lider av en psykisk störning, som Du och läkarprogrammets ledning (Stergios och Ann-Charlott, två seniora läkare) har satt, på mycket tveksamma vetenskapliga grunder.

Jag vill här meddela att jag inte har för avsikt att ta mig till Stockholm för att genomgå denna undersökning.

Jag kan helt enkelt inte tänka mig att träffa en svensk läkare. Det skulle kännas som ett nytt övergrepp.

Det som hände i höstas och i vintras var ett stort trauma för mig. Efter att ha befunnit mig i depression under flera års tid blev tillståndet akut i höstas, och jag ropade på hjälp (som jag gjort hela tiden, om än mindre intensivt). Läkarprogrammets ledning behandlar mig då som en avskyvärd person som begått ett hemskt brott, trots att jag aldrig haft några elaka eller egoistiska avsikter i hela mitt liv, och aldrig begått något brott i juridisk mening.

När ledningen för ”Sveriges bästa läkarprogram” träffar en människa i djup kris, med läkardiagnosticerad funktionsnedsättning och som aldrig har fått en ärlig chans att klara sig i samhället, skulle man kunna tro att de ser en chans att hjälpa människan. Men i stället väljer de att inte komma med någon som helst förståelse, tröst eller hjälp, utan väljer att göra sitt bästa för att bli av med studenten på juridisk väg. Vad som sedan händer med studenten är inte deras problem. Stergios och Ann-Charlotts bemötande var iskallt.

Jag hade kontakt med Stergios och Ann-Charlott flera gånger: en gång fysiskt och några gånger via e-post. Efter samtliga kontakter bröt jag ihop och blev inlagd på sjukhuset. Efter det fysiska mötet höll jag på att förgifta mig med tabletter.

Du och Ann-Charlott författade ett brev till Högskolans avskiljandenämnd (HAN). Brevet innehöll till största del rena spekulationer och gissningar, som gick ut på att jag eventuellt skulle kunna vara farlig för studenter och patienter. Inga konkreta bevis eller argument gavs. Ni gick i detalj igenom min webbplats och mina gamla uppsatser. I en etikuppsats jag skrev på gymnasiet (för över tio år sedan) tyckte ni er upptäcka en brist på förståelse för det trauma som våldtäktsoffer utsätts för. Det är helt obegripligt, för uppsatsen handlar inte ens våldtäkter: den behandlar grunderna i den teoretiska etiken samt medvetandeproblematiken och de praktiska etiska diskussionerna handlar nästan uteslutande om förståelse och icke-egoism, för att sedan specialisera sig till djurrättsetik.

Hur som helst: om jag skulle granska alla era texter i detalj, från grundskolan och uppåt, skulle jag säkert också kunna hitta saker att misstolka.

Andra delar av er anmälan verkar vara medvetna missförstånd. Under vårt fysiska möte sade jag att den aspekt jag begrundade mest innan jag skickade mitt brev till klassen var hur mottagarna skulle reagera känslomässigt. Jag ville absolut inte att någon skulle må dåligt över brevet (vilket jag dessutom skrev i brevet). Huruvida brevet skulle få mig avstängd eller ej begrundade jag inte lika mycket. Jag tänkte alltså mer på klasskamraternas väl. Detta förklarade jag med att ”etik och moral” är väldigt viktigt för mig. I er anmälan till HAN har ni förvanskat detta till ”han skickade brevet till klasskamraterna för att ’etik och moral’ är viktigast” (fritt ur minnet). Flera andra förvanskningar förekommer. Man kan undra om det är en slump att samtliga får mig att framstå i sämre dager.

Också mycket fördomar tycks ligga bakom ert agerande. Som student på läkarprogrammet presterade jag i absolut toppklass både vad gäller medicinsk vetenskap och patientbemötande. Eftersom jag själv alltid har lidit av mental ohälsa, och också lidit mycket över att se andra fara illa, är empati, tröstande och välvilja saker jag brinner för. Under året på Kungsgatans vårdcentral fick jag väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande; flera i gruppen lär också ha sagt att de tyckte att jag var ”bäst” i gruppen.

Men Stergios, Ann-Charlott och Du verkar inte ens ha pratat mina gamla handledare om hur jag var. I stället har ni bestämt er för uppfattningen att jag är olämplig som läkare. De som gick med mig på vårdcentralen skulle kunna intyga att jag aldrig på något sätt skulle agera fel i en vårdsituation som vårdgivare. De delarna finns inte ens i hjärnan på mig. Men om man inte frågar dem får man inte reda på det.

De här fördomarna mötte jag också när jag blev inlagd på sjuhuset. Jag träffade ett tjugotal läkare under hösten och vintern, och många kunde väldigt tidigt slänga ut sig kommentar i stil med att jag ”uppenbarligen” inte är lämplig som läkare, utan att ha någon som helst aning om vem jag är.

I brevet till HAN förmedlar AC och Du att jag skulle vilja bli allmänläkare, ”för att man då får lära känna patienterna på ett bättre sätt” (ja, så brukade jag säga). Mellan raderna märks att ni inför denna inställning hos mig hyser samma misstro – rent av avsky – som man gör när en dömd pedofil berättar att han vill arbeta med barn eftersom han ”älskar” barn.

Ni skriver också att min idé om ”empati” är att sätta mig själv i centrum. Detta är det mest obegripliga av allt ni skriver, eftersom min livsfilosofi sedan högstadiet gått ut på strikt antiegoism. Jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag själv blivit förtvivlad när jag sett andra som far illa. https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=134 är bara ett exempel.

Min psykolog uttryckte förvåning över att ni inte var intresserade av att prata med honom om vem jag var. Men jag antar att det är logiskt: om ni redan bestämt er för att jag är en hemsk person, så behöver ni ju ingen mer information. Han rekommenderade mig också att anmäla Linköpings universitet till Diskrimineringsombudsmannen.

Jag har ingen aning om varifrån ert förakt gentemot mig kommer, men det som hände under hösten och vintern var inte rätt. Det var ett övergrepp.

I dag plågas jag konstant av obehagliga tankar och minnesbilder från mötena med er. Det går inte en timme utan att jag tänker på allt ni sagt, gjort och skrivit. Ni har gett mig men för livet. I dag finns smärtan hos mig konstant, och förmodligen kommer smärtan att finnas hos mig dagligen i flera år framöver.

Det ni gjorde var i praktiken att sparka på en person som låg och blödde på marken. Gör ni så på hundra personer kommer ni att orsaka hundra personer enormt lidande. Tio personer kommer att ta livet av sig på grund av ert agerande. En person kommer att utföra någon sorts hämnd. Att bemöta personer i djup kris med oförstående och orättvisa straff föder nämligen hat. Att göra som ni gör är alltså inte ens bra ur en strikt egoistisk synvinkel.

Jag antar att en drös av era jurister kommer att studera det här brevet in i minsta detalj. Jag vill därför vara extra tydlig med att stycket ovan INTE är ett hot om att jag kommer att angripa Linköpings universitet (annat än i ord). Stycket ovan försöker bara förklara lite om människans känsloliv, och att grymhet inte gynnar någon i längden, inte ens de som står för grymheten.

Du kanske fortfarande tycker att du ni inte kunde ha agerat på något annat sätt, men det är rent nonsens.

Ni kunde ha gett mig en varning, och jag hade kunnat svära på att aldrig göra något okonventionellt igen. Ni kunde ha sagt ”du får ta en paus nu, men du är jättevälkommen tillbaka när du mår bättre”. Men i stället valde ni att skriva ert ”hatbrev”.

Jag blev så ledsen och chockad över ert agerande att jag inte förmådde gå på uppropet för termin 5. Jag förlorade därför min plats på läkarprogrammet. Man kunde då tycka att ni fick som ni ville, som blev av med mig utan någon rättvis juridisk prövning. MEN TROTS DET valde ni att gå vidare med anmälan till HAN (och ge mig en massa extra men).

På grund av min funktionsnedsättning och det tillstånd jag befann mig i var jag på väg mot hemlöshet under vintern och våren. Men en servitör på den restaurang jag är stamgäst hos hittade ett jobb åt mig som programmerare. Han kan ha räddat mitt liv. Utan honom hade ni kanske bidragit till min död.

Andreas Rejbrand, MSc

E-post: andreas@rejbrand.se
Webbplats: https://www.rejbrand.se
English Website: https://english.rejbrand.se

Frivillig sjukvård?

Jag fick härommånaden en kallelse till läkarbesök.

Efter det bemötande jag fick av Linköpings universitet och Region Östergötland under min kris i höstas och i vintras, där de höll på att orsaka min död, vill jag dock inte ha något med dessa organisationer att göra. Jag är lika intresserad av att uppsöka Region Östergötlands sjukvård som ett våldtäktsoffer är att dricka kaffe hos sin förövare.

Jag avbokade därför tiden. (Inte omboka, utan avboka.) Som svar fick jag beskedet att de skulle hitta en ny tid.

Inom någon vecka kom så en faktura för uteblivet läkarbesök (ja, trots att jag hade avbokat). Inom ytterligare en vecka kom två nya kallelser, till två nya läkarbesök vid skilda tidpunkter.

Jag avbokade båda. Kanske får jag betala för dem också.

I dag fick jag också ett brev från HAN. Jag rev sönder kuvertet i små bitar, knappt en kvadratcentimeter stora, utan att öppna det.

I dag mår jag förhållandevis bra, även om det som alltid balanserar på en inte alltför stabil tråd. Och då vill jag inte att samhället sparkar något mer på mig genom att säga elaka saker och komma med lögner och orättvisa straff.

Linköpings universitet, Region Östergötland och resten av samhället får hitta någon annan att plåga.

Nytt jobb

Under våren har jag sökt ett antal jobb (restaurangbiträde, receptionist, medlemsrekryterare, diskare, gokartuthyrare, glassberedare, chaufför, väktare och flera jobb som lokalvårdare) utan framgång. Härommånaden fick jag så träffa en handläggare (på Arbetsförmedlingen) som arbetar speciellt med personer med funktionedsättning, och hon kunde bland annat erbjuda jobb som lokalvårdare på Samhall.

Efter tio år på universitet med övervägande toppresultat i allt från teoretisk fysik och matematikundervisning till cellbiologi och patientbemötande som läkarstudent kändes det lite tråkigt, men att samhället inte är anpassat för personer med den typ av begåvningsprofil som jag har kom inte som någon överraskning. I mitt fall har jag stora förmågor i många områden, men det finns några få saker jag helt enkelt inte klarar av: att skaffa vänner i en klass med jämnåriga ungdomar och att armbåga mig fram på armbetsmarknaden är två exempel. Tyvärr är min erfarenhet att samhället inte förstår att det finns sådana personer, och att det bemöter sådana personer med förakt snarare än med medmänsklighet. I synnerhet eftersom funktionsnedsättningen i sig kan skapa extremt mycket lidande är det synd.

Nu har jag emellertid haft tur. En servitör på restaurangen som jag är stamgäst hos introducerade mig för ett företag som förmedlar jobb inom det tekniska området, och via det företaget har jag nu fått en tjänst som programmerare på ett lokalt Linköpingsföretag. (Till en början rör det sig om en provanställning.)

Hade det inte varit för den servitören hade jag blivit lokalvårdare på Samhall.

Beslut från HAN

Jag fick i dag ett beslut från HAN, och de går helt på universitets linje. Jag blev väldigt ledsen, och tycker det är tråkigt att det svenska samhället fortsätter att sparka på människor som ligger och blöder. Men i Sverige råder Systemet™ och de sociala normerna, inte sunt förnuft och medmänsklighet.

Jag skrev följande krönika/debattinlägg till Läkartidningen, men är nästan helt säker på att de inte kommer att publicera det:

Jag heter Andreas Rejbrand, är 29 år och har Aspergers syndrom och dessutom antagligen i största allmänhet dåliga gener som predisponerar för depression och ångest. Det svåraste för mig har varit den informella interaktionen med jämnåriga: ända sedan jag började förskolan har jag känt mig extremt utanför och ensam. Trots att mitt liv i princip bara varit en lång följd av livskriser, så har jag nästan bara fått SSRI som hjälp. Det verkar inte finnas så mycket annat att tillgå.

Jag tycker dock att jag i praktiken har klarat mig bra i samhället. Jag har en femårig masterexamen i fysik, och var i två år doktorand i matematik. Under sju år arbetade jag som lärare i matematik på Matematiska institutionen vid Linköpings universitet, först som amanuens och sedan som doktorand, och matematikundervisning är verkligen mitt drömjobb! Jag älskade varje aspekt av jobbet, och fick otroligt mycket uppskattning från studenterna. Sista året vann jag till och med civilingenjörsstudenternas lärarpris. Jag sade dock upp mig från tjänsten som doktorand, eftersom jag inte trivdes med att bara ha 20 % undervisning – jag ville jobba med undervisning på heltid.

Jag befann mig i en djup kris när jag sade upp mig, och mådde extremt dåligt. Jag kom dock in på läkarprogrammet i vid Linköpings universitet, och började där våren 2015. Jag var inte alls glad åt situationen, eftersom jag hellre hade önskat fortsätta som lärare och eftersom jag visste att CSN-pengarna inte skulle räcka till ytterligare fem år som student. Med tiden började jag dock trivas alltmer. Eftersom jag brinner för all naturvetenskap (inte minst organisk kemi, biokemi, cellbiologi och fysiologi, som jag läst på universitetsnivå på fritiden redan innan jag började på läkarprogrammet) så passar den medicinska vetenskapen mig mycket bra. Och eftersom jag kommer till min rätt i olika ledarskapspositioner (som t.ex. lärare) så passade även läkarrollen mig bra, och jag fick väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande under de två första åren på utbildningen. Ända sedan högstadiet har jag varit övertygad utilitarist och känt extremt starkt för etik, empati och medmänsklighet.

Hösten 2016 drabbades jag dock av en djup depression. Jag trivdes inte i klassen, eftersom jag kände mig utfryst: ingen verkade vilja vara med mig eller prata med mig. Till slut föll jag så djupt att det kändes som om jag bara hade två alternativ: begå självmord eller få vänner i klassen. Faktiskt hade bara en enda vänskaplig kram gjort otroligt mycket för mig.

I desperation skrev jag då ett brev till 22 av mina klasskamrater, och bad om att få en kram av någon av dem. Eftersom jag alltid, ända sedan jag var barn, har känt mer trygghet hos kvinnliga jämnåriga än hos manliga, så var samtliga mottagare av brevet kvinnor. Jag var mycket noggrann i brevet med att poängtera att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt över det, och betonade att ingen behövde känna sig tvungen att hjälpa mig (eller ge mig en kram).

Jag blev snart kallad till möte med läkarprogrammets ledning. Trots att jag befann mig i en extremt djup kris, så visade de inte minsta lilla empati eller förståelse. I stället förklarade de för mig hur avskyvärd min handling var, och vilken brist på empati jag uppvisade gentemot klasskamraterna. De behandlade mig som en brottsling som begått ett hemskt brott: utan vänlighet och värme, men ”korrekt”.

De förbjöd mig att gå på utbildningens gruppträffar, så jag missade flera viktiga moment under hösten. De varnade också Region Östergötland för mig, vilket i praktiken gjorde att jag förmodligen aldrig kommer att få göra praktik i regionen. Slutligen berättade de att de ämnade anmäla mig till Högskolans avskiljandenämnd (HAN).

Jag blev så ledsen och chokad över deras bemötande att jag inte orkade gå på terminsuppropet på termin 5 i januari 2017. Därför förlorade jag min plats på läkarprogrammet. Man kan alltså tycka att universitetet fick som de ville, när de blev av med mig utan rättvis prövning. Men trots detta så gick de vidare med anmälan till HAN: de var nämligen rädda för att jag annars skulle söka igen till termin 1 på programmet i framtiden. I anmälan skrev läkarprogrammets ledning och universitets rektor att jag var psykiskt störd, att jag utgjorde en påtaglig fara för andra studenter och för patienter, att jag var olämplig som läkare och att jag saknade empati för andra människor. Att jag några år tidigare var en av universitets mest uppskattade lärare verkade rektorn ha glömt bort. Och att jag uppvisat mycket stor lämplighet för läkarrollen under all praktik på utbildningen ville de inte ens nämna.

Jag har haft kontakt med universitetet tre gånger, och samtliga gånger bröt jag ihop och behövde vårdas på sjukhus. En gång, efter det fysiska mötet, var det nära att jag tog livet av mig med tabletter.

Jag hade önskat mig ett bättre bemötande från läkarprogrammets ledning. Om man träffar en människa i djup kris, så kostar det inget extra att bemöta henne med värme. Vad det rent konkreta beträffar kunde de ha låtit mig fortsätta: jag hade kunnat svära på att aldrig mer göra något så okonventionellt som brevet jag skrev. (Och det är fullständigt självklart att jag aldrig någonsin skulle ha agerat okonventionellt för egen vinnings skull i rollen som läkare gentemot patienter – det kan jag garantera till 100.0 %.) Alternativt kunde de ha låtit mig börja i klassen under, så att mina klasskamrater hade sluppit mig.

Som det är nu riskerar jag att inte bara bli avstängd, utan även portad från all högskoleutbildning i Sverige.

Det sägs om läkare att de skall ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vad hände med ”alltid trösta”?

Och på läkarprogrammet talas mycket om vetenskaplighet, etik och samtalskonst. Vad hände med allt detta? Hur kan jag bli klassad som olämplig läkare när alla konkreta bevis pekar på motsatsen? Hur kan de straffa den mest utsatta människan i en ”konflikt”, utan att ens tänka på konsekvenserna? Hur kan de missa att observera fördomarna de agerar utifrån? Hur kan de bemöta en människa i djup kris med iskall kyla?

Jag försöker gå vidare i livet, men blir hela tiden påmind om universitetet genom det pågående HAN-ärendet. Det senaste är att de begär att jag skall undersökas av läkare. Tills vidare är jag avstängd från utbildningen (som jag ändå hoppat av!) och portad från all högskoleutbildning i Sverige – samtliga universitet och högskolor har informerats om detta. Själv funderar jag på att lämna Sverige, ett land som alltid behandlat mig som en oönskad människa.

Jag hoppas att ingen i framtiden kommer att utsättas för det övergrepp jag blivit utsatt för.

Andreas Rejbrand, f.d. läkarstudent, Linköping

A second coloured extended-range cellular automaton, part 2

A new view of the automaton from yesterday:

SVT och engelska språket

SVT brukar ibland skriva artiklar på engelska för att nå ut till en bredare publik. Som jag påpekat tidigare blir emellertid resultatet oftast av väldigt låg språklig kvalitet. I dag såg jag t.ex. följande stycken hos SVT:

Anders Anderssons [anm: inte det riktiga namnet] brother needs a more committed trustee. So his family think, but they are not allowed to dismiss the appointed trustee. SVT Nyheter's investigation shows that it is very difficult to dismiss your trustee if your not happy. You need to be able to prove that the trustee is a criminal or has done severe wrongdoing.

[...]

– My brother need someone who helps to activate him and maybe to finish his education, says Mats.

Det finns flera språkfel i styckena ovan, men de mest uppenbara är följande:

Även om man bortser från de mest uppenbara felen, som de ovan, har språket dåligt flyt.

Eftersom SVT förmodligen är Sveriges mest inflytelserika massmedium är det mycket tråkigt att de inte kan anställa en enda person som granskar språket.

Uppdatering (2017-04-07 11:59:07): Jag påpekade missarna ovan för artikelförfattarna och fick mycket snabbt två mycket trevliga svar, och de skulle försöka åtgärda missarna. En stor eloge till författarna för att de bryr sig om språket och kan ta konstruktiv kritik!

A second coloured extended-range cellular automaton

A second example of a simple coloured extended-range cellular automaton:

A simple coloured extended-range cellular automaton

I have experimented a bit with coloured (RGB) extended-range cellular automata. Mathematically, these are ordinary N-state extended-range automata in which N = 2563, the values are interpreted as RGB colour codes and the rendering procedure uses the colour of the cell directly, instead of applying some arbitrary colour scheme. Below is a simple example I produced yesterday:

A simple extended-range cellular automaton

Today I give my first example of an extended-range cellular automaton. It is an N-state range-r automaton defined by the following rule: the new value of the cell is equal to the average of the values in the range-r Moore neighbourhood (including the cell itself) plus a constant increment. Typically I use N = 10, r = 32 or 36, and an increment of 10. Starting from random noise, this produces a small number of discrete circles (enclosed by squares) that evolve and expand until the entire region is filled with a chaotic mess. The most interesting images are obtained in the middle of this process. The following images shows generation 43:

Generation 43

Another example (different simulation, same generation):

Generation 43

A bit later, the circles get rough boundaries:

Generation 52

Another example:

Generation probably 52 or thereabout

Numbers of cellular automata

All cellular automata I have considered this far have used the standard Moore neighbourhood, a 3×3 square with the current cell in the middle and eight neighbours. Yesterday I extended my program to support larger neighbourhoods. Now it supports neighbourhoods of arbitrary range. If the range is r, the neighbourhood consists of all cells you can reach in no more than r steps from the current cell, each step being horizontal, vertical, or diagonal. Hence, the range-r Moore neighbourhood is a square consisting of (2r + 1)2 cells, with the current cell in the middle. r = 1 yields the standard eight-cell Moore neighbourhood.

The number of possible extended-range cellular automata is nearly ungraspable. Let us do some simple math.

“Floor plan”, a cellular automaton

Recall “Rain” and “Inferno”, two cellular automata almost defined by the same rule; they only differ in the choice of the parameter θ, which is θ = N/24 for “Rain” and θ = N/12 for “Inferno”. If we let θ = −N/12, we obtain a new cellular automaton, which I call “Floor plan”. In general, this rule creates period-18 “floor plans”. A single such floor plan (for N = 24) is shown below:

The “Floor plan” cellular automaton.

Although the image appears to be two-colour, it actually isn’t. By posterizing it to two colours, however, a true maze is obtained. And as far as mazes are concerned, this is a pretty nice one. Below a larger maze is shown and its main connected component is highlighted:

The “Floor plan” cellular automaton: a large maze (posterized)

The “Floor plan” cellular automaton: a large maze that has been posterized and flood filled in its largest connected component.

“Camouflage”, a cellular automaton

Today I present a particularly simple N-state cellular automaton. It is defined by the following rule: if a cell has two (or more) Moore neighbours with the same value as the cell itself, then the value of the cell is increased by one (mod N); otherwise, it is left unchanged. In this case, it is easy to see what kind of pattern is created simply by thinking about the rule. To confirm, here is a computer simulation showing a still image from the final stage (N = 96):

The final state of the “Camouflage” cellular automaton: the grid consists of a number of irregularly shaped constant-colour regions.

It is also easy to figure out what happens if N is changed; I leave this as an exercise to the reader.

“Rain”, a cellular automaton

Today we give another simple but visually pleasing example of an N-state CA: if the value of the cell is greater than the average of the von Neumann neighbours minus θ, decrease the value of the cell by one (mod N); otherwise, set it to the successor (mod N) of this average. N = 24 and θ = N/24 gives “Rain”, preferably rendered in shades of blue:

The “Rain” cellular automaton.

If instead θ = N/12, we obtain “Inferno”, preferably rendered in shades of red (or not at all).

“Fluorescence”, a cellular automaton

Both “Fuzz with dust” and “Dunes” contain the following rule as “subrules”: replace a cell’s value by the successor (mod N) of the average of the values of the von Neumann neighbours. How does this rule look on its own?

The answer is that it produces growing fluorescent cells on a folder-containing background:

The “Fluorescence” cellular automaton.

The fluorescence becomes apparent when the background darkens, as it does cyclically:

The “Fluorescence” cellular automaton.

A less zoomed-in picture (with a different colour scheme):

The “Fluorescence” cellular automaton.

With the “Rainbow” colour scheme, the illusion of fluorescence disappears, but the images are still very pleasant:

The “Fluorescence” cellular automaton.

“Dunes”, a cellular automaton

A few weeks ago, I considered the following N-state cellular automaton rule: if the top-left neighbour of a cell has a value greater than N/2, then the value of the cell is increased by one (mod N); otherwise, the value is set to the successor of the average of the values of the von Neumann neighbours (mod N). The result looks like this (for N = 24):

The “Dunes” cellular automaton.

Superficially, the image looks like dunes, but if you look more carefully, it might actually bear a stronger resemblance to a network of anastomosing capillaries. Experiments performed on small(er) grids (strongly) suggest that, in most cases, the grid eventually becomes filled with non-anastomosing, parallel vessels with periodically animated colours, the period being at least as big as the smallest dimension of the grid (often with equality, but sometimes equal to the other dimension, or much, much larger than any of those).

“Fuzz with dust”, a cellular automaton

Multi-state cellular automata can be used to create intriguing visual effects. Today and the next few days I will give examples of such visuals. I start with an automaton I discovered yesterday, defined by the following rule: if the top-left neighbour has a value greater than the bottom-right neighbour, decrease the value of the cell (mod N); otherwise, set the cell’s value to the successor (mod N) of the average of the values of the von Neumann neighbours. This produces the following result (with N = 24):

The “Fuzz with dust” cellular automaton.

I call it “Fuzz with dust”.

A rose-producing cyclic cellular automaton

In addition to the generalisations to the standard cyclic cellular automaton we saw yesterday, it is natural to investigate what happens if you increase a cell’s value not by one, but by two, three, or more every time it should be updated (not altering the condition). It turns out, at least for N = 24 states and the standard threshold (1), that you obtain rounded square spirals if you increase by two instead of by one:

The final state of the cyclic cellular automaton with increment two.

If you increase the increment to three, you make roses:

An intermediate step of the cyclic cellular automaton with increment three, showing roses.

Eventually the roses cover the entire region:

Roses

More cyclic cellular automata

It is possible to alter the parameters of the cyclic cellular automaton. Obviously, the number of states N per cell can be varied. But it is also possible to change the “threshold”, defined as the number of neighbours with value n + 1 (mod N) needed for a cell to advance from n to n + 1 (mod N). Some of these variants have specific names, and two particularly neat ones are “313” (three states, threshold 3) and “Perfect” (four states, threshold 3), shown below.

The “313” rule creates a pattern of “moustaches”:

The 313 cyclic automaton in shades of green.

The “Perfect” rule creates octagonal spirals:

The Perfect cyclic automaton in shades of red.

Tomorrow I will make a different kind of adjustment to the cyclic CA.

The cyclic cellular automaton

A well-known (non-life-like) cellular automaton is the cyclic automaton. In this system, each cell in a rectangular grid with toroidal topology is assigned any of N discrete values, ranging from 0 to N − 1. In each step, a cell with value n is assigned value n + 1 (mod N) if any (Moore) neighbour has this value; if no neighbour has value n + 1 (mod N), the cell is left unchanged.

I ran the simulation with N = 24 from an initial soup (in which every cell was randomly assigned any of the N values with equal probability). After about 400 generations, a period-24 stage is reached, where the entire plane consists of animated square spirals:

The cyclic cellular automaton.

You may also have a look at the transformation from the initial soup to the final state. (Warning: somewhat awesome.)

According to both Wikipedia and mirekw.com, the cyclic ceullar automaton and its variants were first described by David Griffeath.


Visa alla tidigare notiser.