Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Gästbok

Svar: Demokrati

Tillbaka till originalmeddelandet.

Tack för ditt meddelande.

Tyvärr har jag bara ork att skriva ett aningen slarvigt svar på din annars mycket intressanta fråga.

Teoretisk etik är någon jag funderat mycket på, i synnerhet under högstadiet och gymnasiet, så sådana ämnen är jag insatt i.1 Däremot har jag aldrig fördjupat mig i de klassiska filosofernas arbeten – inom den teoretiska etiken räcker det gott med att ”tänka själv”. Därför kan jag inte ge någon ingående (eller ens ytlig) analys av Platons idéer.

Jag kan egentligen bara svara dig med rena självklarheter. Tråkigt nog kanske det ändå gör mig bättre än de flesta i västvärlden.

Det som är viktigt i livet är att alla människor – och andra medvetna individer (djur) – mår bra, att de slipper lida och får känna lycka. Detta gäller alltså alla, inte bara en utvald grupp. Detta är självklart och ett samhälle måste verka för precis det målet.2

Om man har en demokrati med folkvalda ledare, vad är det då som säger att samhället/staten/regeringen/myndigheterna faktiskt verkar för det här målet? Egentligen ingenting. Det går säkerligen att hitta många exempel på demokratiska system där människor och andra djur, i synnerhet minoriteter, får lida eftersom de blir bortglömda eller bortprioriterade, för att majoriteten inte ser eller förstår dem, eller för att majoriteten har fördomar eller tänker på sig själva och sina nära i första hand. Och det är ju majoriteten som bestämmer. Det går säkerligen att hitta exempel på folkvalda ledare som beter sig som rena översittare och som med omoget beteende orsakar skada i världen. Om en utsatt minoritetsgrupp i samhället lider, men samtidigt av någon anledning inte är populär hos majoriteten, så finns det av uppenbara skäl få politiker som vågar stå upp för den minoritetsgruppen.3

Så det kan vid en första anblick verka frestande med en icke-politisk, icke-folkvald ledning (”regering”) bestående av mogna, ödmjuka, eftertänksamma och förstående människor som drivs av en genuin människokärlek och en stark vilja att alla i samhället/världen skall få så bra liv som bara möjligt, och på ett så rättvist sätt som möjligt (så klart). Regeringen består av människor som har detta som mål och som använder den vetenskapliga metoden och logiskt sunda argument för att se till att främja målet. En sådan regering – låt oss kalla den ”idealregering” – måste förstås hela tiden lyssna på alla medborgare, aktivt bedriva vetenskaplig forskning om hur människor har det i alla olika grupper i samhället, vara lyhörd för vad människorna i samhället behöver och vill, försöka se vad som inte fungerar. ”Idealregeringen” använder den informationen för att göra samhället bättre, för alla. ”Idealregeringen” är transparent och öppen med alla sina beslut och låter vanligtvis medborgarna i detalj få veta vad som händer och varför. Man kan tänka sig en oberoende kontrollapparat av regeringen.

Men i västvärlden är det knappt att man vågar förespråka något alternativ till demokratin, för det ingår i den västerlänska identiteten och kulturen att betrakta demokratin som någon heligt och okränkbart, en garant för människors lika värde (ett begrepp som få kan ge en precis definition av) och för allt gott i världen. Det är något man inte får ifrågasätta. Alternativen står för allt som är ont och fel, för övergrepp och för elände. Lite så är det: det krävs inte många timmar framför en västerländsk tv-kanal för att se det. Däremot är det betydligt mer sällan man hör någon argumentation om varför demokratin skulle vara så överlägsen. Av de som närmast religiöst förespråkar demokratin är det antagligen en tämligen liten andel som ens funderat på den saken i någon större omfattning. De flesta härmar bara de uppfattningar som finns i den miljö de vuxit upp i, har sina vänner och sin familj i. Det är svårt att gå emot strömmen i en så laddad fråga.

Fördelarna med en icke-folkvald ”idealregering” gentemot det demokratiska systemet är förmodligen lättare att förklara för ett barn än för en vuxen västerlänning. Och jag tror inte det främst är för att den vuxna har hunnit bli intelligentare, utan för att den vuxna under hela sitt liv lärt sig av sina vänner och alla som han/hon håller kära att demokrati står för gott och alternativen för ont och att det är självklart och att ifrågasättande leder till utanförskap och isolering.

Sedan kan det hända att demokratiska system i praktiken ändå fungerar bättre än ”idealregeringar” i det långa loppet, på grund av mer långsökta sociala mekanismer. (Jag kan tänka mig ett par–tre stycken sådana mekanismer.) Men det är inte självklart, och de ivrigaste förspråkarna för demokrati har knappast utfört några omfattande tankeexperiment eller empiriska studier i ämnet.

Kanske är det största problemet med en ”idealregering” rekryteringen: hur hittar man lämpliga personer, årtionde efter årtionde? Tänk om mindre lämpliga människor någon gång skulle hamna i majoritet i regeringen?

Andreas Rejbrand

1 Men jag är sedan länge väldigt trött på att skriva om etik och om problem i samhället. Jag har så många gånger sett hur människor och djur lider och att folk inte bryr sig eller förstår. Det gör så ont! Jag har försökt skriva och förklara, men har alldeles för ofta mötts av ointresse eller oförstånd eller ilska. Så jag är så less på att (behöva) prata om etik.

2 Det som möjligtvis kan vara knepigt är fördelningsfrågor i mer subtila fall. Om jag inte minns fel diskuterar jag några sådana exempel i min uppsats från 2006. Men i de flesta fall är det antingen hyfsat lätt att säga vad som är rätt och fel, eller så är skillnaden tämligen liten mellan handlingsalternativens nytta.

3 För egen del har det mesta gått fel i livet för mig, och samhället har straffat mig väldigt hårt för min neuropsykiatriska variation. Till stor del har det handlat om missförstånd, rädsla för personer som är svåra att placera i ett fack och brist på motivation från samhällets, i synnerhet LiU:s, sida, som inte kunnat bry sig mindre om mig. Kanske gick allt fel för att den stora majoriteten i samhället inte förstår eller bryr sig om sådana som mig, kanske för att de som velat hjälpa mig inte haft möjligheter och befogenheter, kanske för att lagen inte riktigt är anpassad efter sådana som mig, men inga undantag kan göras.